Min farmors mor drev en fotoateljé i Alingsås i början av 30-talet. Hon tvingades dessutom stå helt på egna ben eftersom hennes man höll på att supa bort firman.
Det var väl inte så vanligt att kvinnor var egna företagare då, och inte så vanligt att de skilde sig från sina män heller. Men det gjorde hon. Och min far träffade aldrig sin morfar.
Allt det där berättade min farmor, som var född 1915, en gång.
Jag tänker på det när jag ser "Maria Larssons eviga ögonblick", Jan Troells nya film som handlar om en kämpande kvinna, en försupen karl och en kamera i seklets början. Det är en film som är så bra att jag blir lite förbannad när jag tänker på att en massa människor INTE släpper allt de har för händer och går och ser den omedelbart.
Allt är bra: berättelsen, skådespelarna, alla små biroller (blinka och du missar Hasse Alfredsson i en sublim cameo), fotot, dräkterna. Men allra bäst är väl ändå färgerna och ljussättningen. Troell har vinnlagt sig om att det ska se ut som i Malmö 1907. En gaslykta. En fotogenlampa. Det är svart, grått och lite gult. Om sommaren blir det brunare.
Det är mästerligt, och man hör liksom trampet av små guldbaggar överallt.
/Fredrik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar