Bang var först med så mycket

I kommande Fredag finns en kort dvd-recension av Bang och världshistorien. men på 600 tecken rymmer man inte mycket, och jag märker att jag funderar vidare på filmen eller rättare sagt människan Bang.
Hon är en av de största journalister vi någonsin haft i Sverige. Hon bevakade krig och diktaturer, inte för att jag tycker att man måste skriva om krig för att vara en stor journalist, men jag beundrar hur hon utsätter sig för faror och umbäranden i jakten på en sanning, att ta reda på hur det är. Hon skriver bra också, formuleringskonst på hög nivå. Maj Wechselmann gör klokt i att bygga filmen på utdrag ur Bangs egna artiklar, brev och dagboksanteckningar. och på autentiska bilder förstås.

En person som jag alltid varit nyfiken på är Ruffa Alving, Bangs dotter. Och långt in i filmen får jag äntligen se henne! En kort snutt, som blir fler korta snuttar, men alldeles för lite, jag hade velat ha mer. Barbro var ensamstående mor till Ruffa, och det var inte vanligt på den tiden för en kvinnlig reporter på resande fot. När Bang träffade Loyse blev det hon som stannade hemma med Ruffa, medan Bang reste till Indien, Kina, Japan, Java, Amerika...
Att två kvinnor levde ihop i ett kärleksförhållande, som Bang och Loyse, var nog inte så ovanligt. Det var lättare för kvinnor att leva som "väninnor" som bor ihop för att spara pengar. Innan den stora kärleken hade Bang "avverkat en rad karlar".

Hon söp en hel del också, väldigt mycket i perioder. Hon beskriver själv hur krogronden börjar redan på förmiddagen ibland. Sen kan hon vara stolt: "ingen sprit på 14 dagar".

Hur som helst så är det en jättefin och intressant film om en oerhört intressant människa. Se den!

/Susanne

Dvd på jobbet

Ibland måste jag kolla på film på jobbet. Oftast går det folk förbi. Idag var jag väldigt glad att ingen gick förbi just när Isabelle Huppert sitter i ett peepshow-bås och kollar på porrfilm. När Isabelle inte är i bild kan man lätt tro att det är jag som kollar på porrfilm, och det kan ju vara lite svårt att förklara.
Pianisten var väldigt bra. jag ska skriva dvd-recension på den.

/Susanne

Arn regerar

Suck. En enda filmpremiär i Linköping den här veckan. Och i Stockholm har faktiskt bara två filmer premiär. Nu är det "Arn II" som gäller.
Men det ska faktiskt bli roligt att se den. Den första var, som de flesta svenskar redan märkt vid det här laget, en väl fungerande storslagen riddarsaga. Allt det där som är viktigt för att en genrefilm ska vara trovärdig - foto, klippning, scenografi - var riktigt bra. Och det mesta var gjort av danskar.
/Fredrik

Erotiskt drama i Tintin-miljö

Klart att det skulle bli en erotisk thriller.


Efter en Jane Austen-filmatisering, en Hulkenfilm, ett kampsportsäventyr och en film om homosexuella cowboys var det ju det självklara valet för Ang Lee.


Nej, det går inte att hitta någon röd tråd i hans karriär, mer än den höga kvaliteten.


"Lust, caution", som är dvd-aktuell nu, är en av årets största bio-upplevelser, tycker jag. Det handlar om en ung skådespelerska i Kina på 30-talet, som får i uppdrag att förföra en polischef som samarbetar med den japanska ockupationsmakten i avsikt att mörda honom.


Det är den sortens film där allt är minutiöst genomfört. Scenografi, kostym, ljus, foto, musik och skådespelare samverkar i ett helgjutet allkonstverk.


Om ni till äventyrs läst Tintin-albumet "Blå Lotus", som också utspelar sig i Shanghai vid samma tid, kommer ni att känna igen er.


Mest uppmärksamhet har filmen fått för sina närgångna och delvis otäcka sexscener. Precis som Correns recensent Lollo Asplund tycker jag att "Lust, caution" är mer fascinerande än gripande. Den är kontroversiell, men sevärd. /Fredrik

Kom hit, Blade Runner!

Jag önskar att "Blade Runner - final cut" ska komma till Linköping. Sedan ett par veckor visas den på bio i Stockholm. Man kan bara hoppas att en kopia letar sig hit.
Ja, ja, jag såg den på dvd i vintras. Men den sista versionen är verkligen den bästa, och det vore härligt att se den på bio.
/Fredrik

Mozart på film

Jag hann aldrig se Kenneth Branaghs version av ”Trollflöjten” när den gick på bio. Men jag såg den på dvd i helgen och jag blev både rörd och glad – och irriterad.

Branagh har förlagt handlingen till ett krigshärjat land med skyttegravar, bombplan och en gigantisk kyrkogård. Sarastro leder kampen mot det onda, Tamino och Papageno utsätts för prövningar och allt slutar som det ska.

De manliga solisterna är fantastiska. Monostatos är härligt ond, Sarastro ljuvligt basig och Papageno charmig som få i sitt utspel. Men när Nattens drottning gör entré får jag problem. Hennes båda arior är så fantastiskt svåra och vackra – helst den första – och musiken innehåller allt, precis allt. Man behöver inte låta henne fladdra omkring eller åma sig för att förstå att hon är superond. Men Branagh kan inte låta bli och tonerna dränks i hennes dramatiska gester. Synd, tycker jag.

/Helena