Jag hann aldrig se Kenneth Branaghs version av ”Trollflöjten” när den gick på bio. Men jag såg den på dvd i helgen och jag blev både rörd och glad – och irriterad.
Branagh har förlagt handlingen till ett krigshärjat land med skyttegravar, bombplan och en gigantisk kyrkogård. Sarastro leder kampen mot det onda, Tamino och Papageno utsätts för prövningar och allt slutar som det ska.
De manliga solisterna är fantastiska. Monostatos är härligt ond, Sarastro ljuvligt basig och Papageno charmig som få i sitt utspel. Men när Nattens drottning gör entré får jag problem. Hennes båda arior är så fantastiskt svåra och vackra – helst den första – och musiken innehåller allt, precis allt. Man behöver inte låta henne fladdra omkring eller åma sig för att förstå att hon är superond. Men Branagh kan inte låta bli och tonerna dränks i hennes dramatiska gester. Synd, tycker jag.
/Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar